memory lane

fem personer i en säng. hinkvis med popcorn, te med mjölk och en förkärlek för halv- och helusla actionfilmer.

i ettan skriver jag lyckligt i min skoldagbok att jag fått vara uppe till halv ett på natten för att se klart ”häng dem högt” med clint eastwood. jag ritar en cowboy med ett rep runt halsen. pang pang. en stor del av min barndom utgjordes av fantomen, agent x9 och arnold schwarzenegger. kanske är det därför jag fortfarande älskar filmer som eraser.

jag lärde mig kanske aldrig spela något instrument men jag vet precis hur man knyter en handduk runt halsen så att det liknar en superhjältemantel och jag vet hur man räddar småbröder i nöd från den blodtörstiga snabeldraken. det tackar jag för.

internät

surfar runt på måfå. läser bloggar, krönikor och dagböcker online. som vanligt är jag ambivalent inför den mängd information som finns till hands. mängder av människor som skriver bra och intressant, om än likartat, och dunkar varandras virtuella ryggar till höger och vänster och så finns alla som insett hur man tjänar pengar på att lämna ut sig själv. metrobloggen betalar sina skribenter och en knappt tjugoårig flicka lägger ut nakenbilder på sig själv och sina silikonbröst. hon suger på en buttplug och skriver på svenska men har ”läsare” från hela världen. dylikt har förstås alltid funnits, om än i andra former.

hamnar på hannaojohn som tydligen nominerats till årets mest originella blogg på någon slags blog awards. vari det originella med shoppingluncher och taniga människor iklädda shorts som fotograferar sig själva i motljus får någon annan klura ut.
läser även marcus birros blogg om alla med- och motgångar i livet med jonna och det efterlängtade barnet. roligast är nästan kommentarerna; gunilla, östgötskan, bodil, christina och margaretha är alla stormförtjusta och verkar känna sig nästan kusligt träffade av det han skriver. är marcus egentligen en 50+-årig dam i förklädnad eller är det så att de medelålders damerna är de enda som kan stå för att de torkar bort en tår i smyg när de läser schillerskas huspoets texter?

sov hemma hos mina föräldrar i natt. regressionen till tonåring sker med en gång när jag kliver in genom dörren. jag vill krypa upp i den slitna, grå soffan i vardagsrummet med en stor kopp te med mjölk och läsa typ twilight och vänta på att en mörk främling med vampyrtänder ska titta in genom mitt sovrumsfönster. jag behöver i och för sig bara snöra på mig joggingskorna och linka hem till vasastan för att hitta min mörka kavaljer (minus vampyrtänderna), men vi dricker drinkar och spelar tv-spel i stället för att promenera omkring på kyrkogårdar nattetid. sen letar vi kamin och pratar med sotare och spacklar och spacklar och spacklar och ibland känns det som att det aldrig blir färdigt och ibland känns det som om jag bara vill kasta ut alla saker genom fönstret och flytta till säg wien och ha på mig basker och röka cigarr. det är något jag får jobba med, det där. puss.

måndag hela veckan

vissa veckor vill sig ingenting. jag vaknade i onsdags med en dålig känsla i magen och den ville inte riktigt försvinna trots trevligt mañanaumgänge på kvällen och ett nytt jobb där jag får leka fram fina mönster i latteskum hela dagarna. lagom mycket jag-vill-inte-bli-vuxen-och-tvingas-jobba-hela-tiden-ångest blandat med en känsla av att den blaskiga svenska vintern snart är här.

jag tänker att det är bra att jag är nästan motsatsen till anna anka. jag lever hellre idag än imorgon och är hellre mätt än mager. men vissa dagar är alla kläder fula och man kan inte låta bli att vara missnöjd med precis allt man ser i spegeln. och jag blir förbannad på världen som har bestämt att man inte får se ut på ett visst sätt, att icke-rumpa är finare än rumpa. att småflickor i venezuela ska sättas i beauty queen school när de är fyra år och lära sig vicka på rumpan, puta med läpparna och vara behagliga, eleganta små damer. att trettonåriga pojkar i argentina sjasas iväg till bordellen av välmenande pappor eller storebröder för att” få det överstökat” och lära sig hur en kvinna ska tas. att människor som den där ankan och hennes obehaglige man får skaffa barn och förmedla en livssyn så bedagad att klockorna stannar till dem.

hmm

frågan är vilket skivomslag som är fulast; kelly clarksons gnistrande diamanttårdroppe eller mariah careys plastutomjordingskropp?

well

diskuterar med c och dricker bål i röda plastglas. vi kommer överens om att det är elitismen i bitterfittan jag ogillar. tanken att ”jag har fattat, men det har inte ni” som så lätt uppstår i olika sammanhang och av någon anledning ofta återfinns på den politiska vänsterkanten. bra inlägg, bananen. tröttheten och handfallenheten känns nästan som en ännu större bov än bitterheten.

nu sitter jag och lär mig isps-kod och väntar på att färgen på de nymålade fönsterlisterna ska torka. solen skiner, jag har fortfarande sjukt ont i halsen och i morgon är det typewriting!

rapture

läser bitterfittan, något år efter att alla jag känner läste den.

känner igen mig i vissa stycken och uppskattar att bilden på sverige som världens mest jämställda land ifrågasätts; att författaren undrar vad som hände med kvinnorörelsen från sextio- och sjuttiotalen, varför ingenting händer. blir förbannad över advokaters syn på våldtäktsoffer som borde vara tacksamma över att ha blivit våldtagna eftersom de är fula och känslan av att kämpa i motvind. identifierar mig med känslan av skuld som gärna infinner sig, som jag medvetet måste förpassa ner i en låda någonstans i bakhuvudet. jag har ingen medfödd skyldighet att komma ihåg födelsedagar, skicka julkort och kunna baka bröd.
ändå blir jag, någonstans, irriterad över offermentaliteten i boken. att författaren tittar sig omkring och ser förtryckta kvinnor överallt. en kvinna skrattar åt sin makes skämt förklaras genast vara tjänstehjon, ständigt redo att parera eller uppskatta sin make, husguden. jag är inte förtryckt. jag är inte bitter och jag har inga planer på att bli det. visst kan man klaga på alla orättvisor som finns och alltid har funnits. bli förbannad över att män i blåkläder ler överseende mot mig så att snuset skymtar under överläppen när jag kliver in i färgbutiken. räkna upp hur många av mina vänner som blivit utsatta för övergrepp, misshandel – fysisk som psykisk – och konstatera hur mycket lättare det måste vara att vara man. man kan vara rolig, man kan snickra, hamra och skruva och göra karriär utan skuldkänslor.

jag vill ändå hävda att någonstans har man ett eget ansvar att se till att man lever livet som man vill. att man kommer längre genom att se det positiva i situationerna och fortsätta arbeta åt rätt håll. lätt att hävda, så klart. sara i boken vänder visserligen den raljerande bitterheten till något positivt i slutkapitlet men fram till dess består boken av skuld, tårar och ilska. boken är extrem, det förstår jag också, men vad är poängen? att vi ska tycka synd om alla kvinnor som blivit bittra fast de inte vill vara det? jag ser hellre en pöbel med argbiggor än en syjunta med bitterfittor.

dekadens

när jag dricker några öl för mycket känner jag mig verkligen förgiftad. dagen är ett töcken. jag sprang ner till stationen i morse för att ta tåget till stockholm och lyckades missa det eftersom tanten framför mig i biljettautomatkön var snigellångsam. hem igen, köpa ny biljett, lägga sig i sängen och längta efter kramar. vem vet minst?

jag ringer m och raljerar. busstur of shame genom regnigt göteborg för hennes del. i går natt hamnade vi på efterfest på avalons takvåning och jag badade med kläderna på i poolen man ser från torget. moet & chandon och kalla fötter. en tisdag. varför är kylen tom när man som bäst behöver chaource, fikonmarmelad och grapefruktjuice?

preliminär fördelning

valområde mariaplan: 37,5% röstade på miljöpartiet.

i askim röstade 61,5% på moderaterna och 1,5% på socialdemokraterna, i bergsjön var förhållandet nästan exakt det motsatta. i centrum (olofshöjd – det vill säga chalmersstudenter) röstade mer än var fjärde väljare på piratpartiet. insomnia och statistik har visat sig vara en fruktsam kombination. jag myser med staplar och krumelurer och tänker att även om fi fick färre röster än sd så hade schymans parti i många länder varit en omöjlighet.

oink

på söndagar läser jag svenska dagbladet. av någon anledning tycker de om att skriva vissa ord med versaler i ingresserna och bildtexterna i resereportagen. (”shopping, GOD MAT och slappsemester”). de flesta som använt nätet under sin uppväxt vet att detta är dålig netikett; när du skriver med STORA BOKSTÄVER skriker du. en vän till mig har av någon anledning börjat använda endast versaler i sina sms. HEJ. jag känner mig attackerad; lustigt hur text påverkar.
jag antar att det beror på att en stor del av dagens kommunikation är skriftlig – via mail, sms eller msn – och att vi kanske därför lägger större betydelse i det skrivna ordet än vi gjort tidigare. brev och små lappar med kärleksord har förstås förekommit i många år men inte i samma utsträckning och hastighet som nu.

det roligaste är nog dejt-sms. så många gånger mina vänner, manliga som kvinnliga, kliat sig i huvudet och försökt tolka dussinet ord på telefondisplayen. vem skriver puss först och hur länge måste man vänta innan man svarar? så kan man väl inte skriva? i love you betyder ju inte samma sak som jag älskar dig. svarar man inte inom tre dagar är man inte intresserad. eller? min mobil hade dött, jag tappade den i ett ölglas. malin berättar om en amerikan som skickar sårade sms trots att han sitter i rummet bredvid. you don’t have to avoid me.

jag har haft en helg som runnit bort medan jag tillbringat tiden med att laga falafel, spela tv-spel och stöka runt i byggkaoset i lägenheten. mormor ringer och berättar att någon stulit hennes plånbok på frölunda torg. liten tant med liten ryggsäck. hon är van, vet hur man spärrar kort och förhindrar att pensionen går till dumma skurkar. dumma skurkar överallt. helgens bästa är nausicaä från vindarnas dal!

torsdagskul

Det här måste vara en av världens roligaste musikvideor. Jag kan inte avgöra om Robbie Williams har för mycket självdistans eller ingen alls. Roligast är episoden som handlar om hans misslyckande som liten; det blir som en förenklad, förkortad hollywoodfilm där han får revansch i slutet iklädd svarta byxor med strasstjärnor på.

Hade inte ”I’m the one” varit en bättre titel?